Green So Nice ... Think Green

---

Another day with the sunshine behind a white veil. One felt that spring is on its way. Many trees are budding. Strange January 11, 2018 without snow and Green can be seen. Time is out of control and we are too. It got me thinking of our Swedish national poet Karin Boje with the poem YES, OF COURSE IT HURTS.

YES, OF COURSE IT HURTS
_{Poem Source}

Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was covered all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
        and that which bars.

Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
        and want to fall.

Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
         that creates the world.

Translated into English by David McDuff in "Karin Boye: Complete poems"

---

Grön Så Fin ... Tänk Grönt

---

En annan dag med solskenet bakom en vit slöja kände man att våren är på väg. Många träd är spirande. Konstigt 11 januari 2018 utan snö. Tiden är okontrollerad och vi också. Det fick mig att tänka på vår svenska statsdiktare Karin Boje med dikten Ja visst gör det ont.

JA VISST GÖR DET ONT
_Diktkälla

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
         och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
         och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
         som skapar världen.