Sociologist Roland Paulsen talks about empty work and meaningless jobs. Åsa Linderborg and Eva Uddén Sonnegård oppose Paulsen's theories.
Roland Paulsen, doktor i sociologi:
"Den blinda, vanvettiga och mördande kärleken till arbete förvandlar den befriande maskinen till ett redskap som gör fria människor till slavar.” Dessa ord skrevs år 1883 av en av arbetskritikens pionjärer, Paul Lafargue.
Lafargue var besviken: hur kom det sig att den industriella revolutionen inte gjort människan friare? Maskinen hade effektiviserat arbetet i en rasande takt. År 1813 kunde en enda textilarbetare producera vad som 40 år tidigare krävt 200 arbetare, och sen dess hade det bara fortsatt. Men i stället för att befria människan från arbetets börda, hade maskinen blivit till en förbannelse. Den gav inte fri tid. Den gav arbetslöshet – och en uppsjö av meningslösa jobb.
Arbetskritikens grundfråga är närmast banal i sin enkelhet: om vi ökar vår effektivitet med ny teknologi, varför kan vi då inte befria oss från det arbete som de flesta av oss upplever som ett tvång? Det är en enkel fråga, men ingen annan fråga avslöjar lika effektivt hur irrationellt samhället är.
Arbetskritiken riktar sig inte bara mot kapitalismen. Det Paul Lafargue kritiserade var främst den arbetarrörelse som han ansåg hade sålt sig genom att kräva ”rätten till arbete”. Hur kunde man kräva sin egen exploatering, undrade Lafargue? Och hur kunde det komma sig att även statskommunistiska samhällen skulle dyrka arbetet som en gudom?
En vanlig källa till förvirring när vi talar om arbete är att vi så sällan gör skillnad på olika typer av arbete. Vi talar om arbete som om allt arbete bidrog med lika mycket till världen. Ibland kan man till och med höra att ”alla jobb behövs”. Men är det sant?
Naturligtvis inte. Färre och färre jobb behövs. Och förklaringen till det har med den ökande produktiviteten att göra.
När Paul Lafargue skrev sin arbetskritik i slutet av 1800-talet uppskattade han, utifrån den tidens produktivitetsökningar, att det skulle räcka med en tre timmars arbetsdag för att tillfredsställa människans mest vitala behov inklusive hennes behov av fri tid. Sedan dess har produktiviteten i Sverige ökat mer än tjugofalt, och de arbetstidsförkortningar som gjorts har – förhållandevis – varit ytterst små. Under de senaste fyrtio åren har vi inte kortat arbetstiden alls, detta trots att produktiviteten under denna tid fördubblats.
Med konstant arbetstid och ständigt ökande produktivitet är den ständiga risken att de som ersätts av maskiner ska falla ut i arbetslöshet. För att så inte ska ske måste vi göra det som varenda politiker i dag tävlar i kapp om utlova, vi måste skapa jobb. Eftersom det viktiga med dessa jobb är att förse människor med en lön, spelar det inte så stor roll vad jobben går ut på. Det kan vara jobb i Sveriges exceptionellt framgångsrika vapenindustri. Det kan vara jobb som telefonförsäljare, mäklare, tobaksproducent eller daytrader. Vems behov tillfredsställer dessa jobb? Och vems behov tillfredsställer de jobb som har som syfte att skapa behov, som i fallet reklambranschen?
Vårt samhälle är ett arbetssamhälle. Från barnsben uppfostras vi till att bli prestationsfixerade tävlingsmänniskor. I takt med att vi lär oss att arbeta lär vi oss av med allt det andra som det innebär att vara människa. Kan du föreställa dig ett annat sätt att leva? Möjligheterna finns. Frågan förtjänar ett svar. Risken är annars att generation efter generation lever färdigpaketerade liv där bristen på tid hindrar dem från att andas ut, från att umgås, från att tänka, känna och utvecklas. Liv underordnade ett allt tommare lönearbete. Är det det bästa vi kan?
