Jaktkortsavgiften går till att finansiera genusstudier. Detta har resulterat i en konflikt inom jaktsfären. Samtidigt avslutas en långdragen process mot jägaren Karl Hedin. Han frias för något som aldrig borde lett till åtal.
Här om veckan blev Karl Hedin friad efter en tre år lång rättegångsprocess. Antagligen hade de redan efter ett par månader kunnat lägga ner åtalet, på samma grunder som nu skedde, men staten ville kanske processa för att jävlas. Karl Hedin är miljardär som inte går helt hand i hand med makten. Sådana måste sättas dit.
De flesta vet vad som hände. Polisens insatsstyrka stormade in hos Hedin, grep honom burdust och förde honom med iltransport till Stockholm där han fick sitta i fyllecell några dagar. Misstänkt brott: eventuellt planerad vargjakt med eventuellt gift. Alla hör hur eventuellt löst hela fallet var.
Bortsett från statens uppenbara vilja till repression var en kommentar i nyhetsflödet intressant. Mårten Schultz är juridikprofessor som ofta kommenterar rättsfall. Han ansåg i en Svd-artikel att domslutet var anmärkningsvärt i ett avseende, inte den bristande bevisningen i sakfrågan (den var nog självklar) utan domstolens klara markering att ingen ska dömas för sina åsikter. Åklagaren har nämligen velat göra en poäng av Hedins opinionsbildning i vargfrågan, vilket domstolen inte godtog.
Schultz har aldrig sett en domstol så tydligt markera åsiktsfrihetens roll i ett domslut. Den delen av domslutet löd: ”En tilltalads åsikter eller politiska ställningstaganden kan som regel inte medföra att han eller hon gjort sig skyldig till brott. För att en åsikt ska kunna medföra ansvar krävs att den kommer till uttryck på något brottsligt sätt såsom exempelvis gäller i fråga om hets mot folkgrupp. /—/ Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.”
Det är ju bra. Men desto mer anmärkningsvärt – och fräckare – är att både Schultz och domstolen, Västmanlands tingsrätt, talar så väl om yttrandefrihet och i samma andetag säger att lagen om hets mot folkgrupp är en självklar inskränkning i yttrandefriheten. Det är alltså självklart brottsligt förfarande med ett par förlupna ord om så kallade minoritetsgrupper, anser ledande jurister. De har tydligen gjort sig helt blinda för att hets mot folkgrupp-lagen är ett allvarligt hot mot yttrandefrihet och att den används i repressivt syfte. Det är skrämmande och ohederligt, herr Schultz, inte domstolens klara markering.
En annan härva gäller hur stora skogsägarbolag och Jägareförbundet har försökt förnedra jägare och en jakttidning. Tidningen Jaktjournalen har ifrågasatt att jaktkortsavgifter används för att finansiera genusstudier vars syfte är att ändra jaktkulturen i feministisk riktning. Att ifrågasätta genusagendan är förstås högst förbjudet i Sverige, varför ett par ”kommissarier” från respektive bolag kallade journalisten i fråga till ett uppsträckningsmöte.
Journalisten Daniel Sanchez, som spelade in Zoom-mötet, lät sig dock inte förnedras utan visade att kommissarierna inte hade något att komma med. De ville uppenbarligen bara att Sanchez skulle buga och bocka utan kommentar. Svensken ska ställa sig i ledet och hålla med. De ska inte skryta om vad de nedlagt för byte, de ska inte stoltsera med sina vapen, de ska inte stå stadigt, de kanske inte ens ska ha vapen om feministerna får välja. Allt sådant räknas som macho och ”upprätthåller patriarkatets strukturer”.
Det elakaste i den här situationen är: vad bryr sig feminister om jakt och jaktkultur egentligen? Nej, just det, inget. De vill förstås använda maktpositioner för att jävlas med män som ägnar sig åt lite manlig verksamhet. Till exempel sådana som Karl Hedin.
Den jobbiga slutsatsen är att aktivisterna, kommissarierna med mera finns överallt, i alla verksamheter, även där de inte har något intresse. De vill förstöra allt. Tyvärr tycks det enda långsiktiga försvaret vara att vi själva är aktivistiska. Är du lärare: strunta i all feminism. Är du polis: koncentrera dig på kidsen i orten. Är du jägare: var extra macho.
Jalle Horn
Ursprungligen publicerad på detfriasverige.se
