Judisk nationalism är en sak för sig

pexels-haley-black-2087395.jpg

För Jonatan Unge är detta med nationalism komplicerat, hävdar han i en kolumn i Aftonbladet (29 maj 2021). Det kanske blir det när man blandar äpplen och päron som han gör. Unge är nämligen jude (en Bonnier långt tillbaka via mamma Cecilia Hagen) och detta komplicerar.

Fast han har ju koll…

Han har nämligen en stark känsla för staten Israel, även om han inte är helt nöjd med landets politik mot palestinier. Unge är svensk vänsterliberal och juden inom honom tvingas blicka genom sådana glasögon. Till skillnad från Sverigevännerna som applåderar vad än Israel gör eller de kristna sionisterna som drömmer om storkrig har Unge i vart fall anständighet nog att konstatera att ”palestinierna är fullkomligt knullade. Av alla”. Så är det ju faktiskt.

För Jonatan Unge är nationalismen (för Sverige) komplicerad eftersom han definierar den som att man ”tror på nationalstaten och dess gemenskap och att man är stolt och känner kärlek till denna”. Nära, men ingen cigarr. Vidare har han problem då han menar att man ”bara ska känna tillhörighet till ett land”, vilket inte stämmer. Nationalism har inget med land att göra i grund och botten, vilket judarna om några exemplifierar.

Ett land – en nationalstat – brukar bli konsekvensen av praktiserad nationalism, men det är inte ett krav. Fråga romerna. Unge förstår det eftersom han är medveten om att han är jude, och därmed hänger han sig inte helt och fullt till Sverige. Israel är viktigt för honom. Varför? Han skriver:

”För mig är Israel en garant för att det ska finnas en plats jag kan fly till om mitt hemland plötsligt får för sig att jag och min familj inte längre hör hemma i Sverige.”

Den judiska identiteten är stark hos honom, även om han är sekulär. Han har Israel som ett ess i rockärmen. Han är redo att packa väskan och åka till ett land vars språk och kultur är väsensfrämmande från Sverige och det som svensken Unge är uppväxt i.

Nationalismens är inte komplicerad för Jonatan Unge, inte om han tänker ett varv till. Han är förvisso svensk, men det judiska ligger närmre trots allt. Det är fint att vara i Sverige, leva i Europa och predika vänsterliberalismens lov. Sedan, när det slutar som det alltid gör så drar man till Israel, som tar emot med öppna armar. Plats finns ju där, det är bara att ockupera mera.

Jonatan Unge är beredd att diskutera allt som rör Israel … utom en sak: Israels rätt att existera.

Existera hur?

Något Unge inte tar upp (inte heller Bindefeldt, Flam eller andra judar som ser Israel som sin tillflyktsort om allt annat går åt skogen) vill orda om ett delikat problem som uppstår när man skärskådar deras judiska nationalism – för den är just det, judisk, inget annat.

Hur ska denna tillflyktsord fortsätta existera om de applicerar samma politik där, som de kräver här i Sverige? Eller tror någon att det Unge är ute efter är ett Israel där majoriteten är muslimska araber (medborgare) och inte judar (oavsett religiös nit?). Självklart inte.

När Unge definierar den svenska nationen är det medborgarskap (öppet för alla), när han kräver Israels existens är det som judisk nation. Givet är ”jude” i dag ett förhållandevis brett begrepp, men det finns genetiska markörer och en strikt egen definition av vem som är jude. Jag är det inte och jag kan inte bli det. Jag kan konvertera till judendomen men ingen ska inbilla mig att jag därmed blir ”jude” så som det erkännas av judarna själva.

Och det är okej.

Nation handlar inte om ett lands gränser. Inte eller handlar det om en flagga eller ett språk. I grund och botten är din nation din ras. Nation handlar om ”börd”, om ”härstamning” och om att ”födas ur”, det är själva ordets grundläggande betydelser. Judarna förstår det. Romerna förstår det. Samerna förstår det. Faktum är att de flesta förstår det.

Gör du?

H2
H3
H4
3 columns
2 columns
1 column
Join the conversion now